Lär dig

Seerah & historia

Profeten Muhammads (frid vare med honom) liv

En omfattande översikt över profeten Muhammads (frid vare med honom) liv, från hans födelse i Mekka till hans sista predikan.

23 min läsningUppdaterad 18 februari 2026

Introduktion till siran

Siran (biografin) över profeten Muhammad ﷺ är långt mer än en historisk skildring — den är en levande ritning för hur en muslim navigerar i tillbedjan, relationer, ledarskap, motgångar och livets alla dimensioner. Som det sista sändebudet som Allah sänt till hela mänskligheten utgör hans liv den mest dokumenterade och omsorgsfullt bevarade biografin i den antika världen, förmedlad genom noggranna kedjor av berättare (isnad) som lärde har autentiserat genom århundradena.

Att studera siran är inte bara en akademisk övning. Den odlar kärlek till profeten ﷺ, fördjupar förståelsen av Koranen (som uppenbarades som ett direkt svar på händelserna i hans liv) och ger praktisk visdom för troende i varje tid.

لَّقَدْ كَانَ لَكُمْ فِي رَسُولِ اللَّهِ أُسْوَةٌ حَسَنَةٌ لِّمَن كَانَ يَرْجُو اللَّهَ وَالْيَوْمَ الْآخِرَ وَذَكَرَ اللَّهَ كَثِيرًا

I GUDS Sändebud har ni ett gott föredöme för alla som [med bävan och hopp] ser fram mot [mötet med] Gud och den Yttersta dagen och som ständigt har Gud för ögonen.

Sura Al-Ahzaab (33:21)

Härkomst och födelse

Muhammad ibn Abdullah ibn Abdul-Muttalib föddes i Makkah i Elefantens år (Aam al-Fil), omkring 570 e.Kr. — just det år då Allah förgjorde Abrahas elefanthär när de försökte riva Kaba. Han tillhörde den ärofulla stammen Quraysh, förvaltarna av det heliga huset, och närmare bestämt den framstående klanen Banu Hashim, känd för sin generositet och höga sociala ställning.

Härstamning

Hans härstamning går tillbaka till profeten Ibrahim (Abraham) عليه السلام genom hans son Isma'il (Ismael) عليه السلام, vilket uppfyllde den bön som Ibrahim bad när han lämnade Hajar och Isma'il i Makkahs karga dal. Hans far, Abdullah, ansågs vara den vackraste och ädlaste unge mannen i Quraysh, men avled under en handelsresa till Madinah innan Muhammad ﷺ föddes. Hans mor, Aminah bint Wahb, gick bort när han bara var sex år gammal, och han blev föräldralös i späd ålder — en verklighet som Koranen senare skulle beröra med djup ömhet:

أَلَمْ يَجِدْكَ يَتِيمًا فَآوَىٰ

Fann Han dig inte faderlös och gav dig ett hem?

Sura Ad-Dhuhaa (93:6)

Tidiga år i öknen

Enligt arabisk adelns sed skickades den späde Muhammad ﷺ för att ammas och växa upp bland öknens beduiner hos en amma, Halimah al-Sa'diyyah från stammen Banu Sa'd. Denna sed tjänade flera syften: den gav barnet del av öknens rena arabiska dialekt, byggde fysisk motståndskraft och skyddade honom från de sjukdomar som ofta härjade i städerna. Det var under hans tid hos Halimah som den berömda händelsen med öppnandet av hans bröst (shaqq al-sadr) inträffade — änglar kom och renade hans hjärta, ett mirakulöst skeende som återges i Sahih Muslim.

Livet före profetämbetet

I farfaderns och farbroderns vård

Efter sin mors död togs Muhammad ﷺ om hand av sin farfar Abdul-Muttalib, Qurayshs hövding och väktare av Zamzams brunn. Abdul-Muttalib tillbad sin sonson och anade något enastående hos honom. När Abdul-Muttalib dog två år senare övergick den åttaårige Muhammad ﷺ till sin farbror Abu Talibs vård, som uppfostrade honom som sin egen son trots sin stora familj och knappa tillgångar. Abu Talibs kärlek och beskydd skulle visa sig avgörande under de följande decennierna.

Herden

Som ung man arbetade Muhammad ﷺ som herde och vallade hjordar i bergen runt Makkah. Senare sade han: "Det fanns ingen profet som inte var herde." (Sahih al-Bukhari). Detta anspråkslösa arbete odlade egenskaper som var avgörande för hans framtida uppdrag — tålamod med de svaga, vaksamhet, långa timmar av ensam eftertanke under öppen himmel och en djup känsla av ansvar för dem som anförtrotts ens vård.

Köpmannen och titeln al-Amin

När han vuxit upp följde Muhammad ﷺ med sin farbror på handelsresor till Syrien och fick rykte om sig i hela Makkah för sin oklanderliga ärlighet, rättvisa affärer och vänliga sinnelag. Han blev känd som Al-Amin (den pålitlige) och As-Sadiq (den sannfärdige) — titlar som gavs honom av just det samhälle som senare skulle motsätta sig hans budskap. Människor anförtrodde honom sina värdesaker för förvaring, och tvister lades fram för honom för avgörande.

Vid 25 års ålder anlitade en förmögen och aktad affärskvinna vid namn Khadijah bint Khuwaylid honom för att leda en handelskaravan till Syrien. Hennes tjänare Maysarah, som följde med honom, rapporterade tillbaka till henne om hans enastående ärlighet, vänlighet och de ovanliga välsignelser som tycktes följa honom.

Äktenskapet med Khadijah

Djupt imponerad av hans karaktär och rörd av de rapporter hon fick, föreslog Khadijah — en kvinna av ädel härkomst, intelligens och värdighet — äktenskap genom en mellanhand. Han var 25 och hon var 40. Deras äktenskap präglades av djup kärlek, ömsesidig respekt och orubblig samhörighet. Hon födde honom sex barn: al-Qasim, Abdullah, Zaynab, Ruqayyah, Umm Kulthum och Fatimah. Hon förblev hans enda hustru i 25 år fram till sin död, och han talade om henne med kärlek och tacksamhet under resten av sitt liv.

Återuppbyggnaden av Ka'bah

När Muhammad ﷺ var 35 år skadades Ka'bah av en översvämning och Quraysh genomförde dess återuppbyggnad. En tvist uppstod om vilken klan som skulle få äran att sätta tillbaka den heliga svarta stenen (al-Hajar al-Aswad) i dess hörn. Stammarna var nära att komma till handgripligheter innan de enades om att låta nästa person som trädde in i den heliga inhägnaden avgöra saken. Den personen var Muhammad ﷺ. Han lade stenen på ett tygstycke, lät en representant från varje klan hålla i en kant och tillsammans lyfte de den på plats – sedan satte han den på plats med sina egna händer. Denna kloka lösning avvärjde en konflikt och befäste ytterligare hans rykte för rättvisa och visdom.

Den första uppenbarelsen

När han närmade sig 40 års ålder kände Muhammad ﷺ en allt starkare dragning till ensamhet och eftertanke. Han drog sig undan till Hira-grottan, en liten grotta på Jabal al-Noor (Ljusets berg) med utsikt över Makkah, och tillbringade dagar och nätter i begrundan. Han var djupt bekymrad över det moraliska förfallet omkring sig – avgudadyrkan, att spädbarns döttrar begravdes levande, utnyttjandet av de svaga och de ändlösa blodsfejderna mellan stammarna.

Det var under månaden Ramadan, år 610 e.v.t., som ängeln Jibreel (Gabriel) عليه السلام uppenbarade sig för honom i grottan och befallde honom att läsa:

اقْرَأْ بِاسْمِ رَبِّكَ الَّذِي خَلَقَ ۝ خَلَقَ الْإِنسَانَ مِنْ عَلَقٍ ۝ اقْرَأْ وَرَبُّكَ الْأَكْرَمُ ۝ الَّذِي عَلَّمَ بِالْقَلَمِ ۝ عَلَّمَ الْإِنسَانَ مَا لَمْ يَعْلَمْ

(1) LÄS I din Herres namn, Han som har skapat - (2) skapat människan av en grodd som sätter sig fast! (3) Läs! Din Herre är den Främste Givaren, (4) som har lärt [människan] pennans [bruk], (5) lärt människan vad hon inte visste!

Sura Al-Alaq (96:1-5)

Profeten ﷺ, som varken kunde läsa eller skriva, överväldigades av mötets kraft. Han skyndade hem skälvande och ropade till Khadijah: "Täck över mig! Täck över mig!" (Zammilooni, Zammilooni). När han hade beskrivit vad som hänt, svarade Khadijah med ord som vittnar om hennes enastående tro och insikt: "Aldrig! Vid Allah, Allah skall aldrig göra dig besviken. Du upprätthåller släktbanden, du bär de svagas börda, du hjälper de fattiga, du hedrar gästerna och du bistår dem som drabbats av olycka." (Sahih al-Bukhari)

Hon tog honom sedan med till sin åldrige kusin, Waraqah ibn Nawfal, en kristen lärd man som kände igen beskrivningen av Jibreel och bekräftade att Muhammad ﷺ hade fått samma gudomliga uppenbarelse som kom till Musa (Mose). Khadijah blev därmed den första människan som trodde på hans profetskap.

Tidig islam i Makkah (610–622 e.v.t.)

De första muslimerna

De allra första som antog islam var de som kände Muhammad ﷺ allra närmast – ett vittnesbörd om kraften i en karaktär som de själva hade bevittnat:

  • Khadijah bint Khuwaylid – hans hustru, den första troende, som stöttade honom med sin förmögenhet, sin kärlek och sin orubbliga övertygelse
  • 'Ali ibn Abi Talib — hans unge kusin, som växte upp i hans hushåll och var omkring tio år gammal när han antog islam
  • Zayd ibn Harithah — en frigiven slav som profeten ﷺ hade adopterat som son, vilket visade att tron står över samhällsklass
  • Abu Bakr as-Siddiq — hans närmaste vän och en aktad köpman, som antog islam utan ett ögonblicks tvekan och sedan förde många andra in i tron

Den hemliga fasen och den öppna förkunnelsen

Under de första tre åren kallade profeten ﷺ människor till islam i hemlighet och samlade en liten gemenskap av troende som möttes i hemlighet i al-Arqam ibn Abi al-Arqams hus. Sedan uppenbarade Allah befallningen att förkunna budskapet offentligt:

فَاصْدَعْ بِمَا تُؤْمَرُ وَأَعْرِضْ عَنِ الْمُشْرِكِينَ

Förkunna därför allt som du blir befalld [att förkunna] och håll dig borta från dem som sätter medhjälpare vid Guds sida.

Sura Al-Hijr (15:94)

Profeten ﷺ steg upp på berget Safa och ropade till Qurayshs klaner och varnade dem för ett svårt straff om de inte övergav avgudadyrkan och vände sig till dyrkan av den ende Guden. Hans farbror Abu Lahab bemötte honom med fientlighet, men budskapet hade framförts — och det skulle aldrig mer kunna tystas.

Förföljelsen av de tidiga muslimerna

Qurayshs elit motsatte sig islam med stor kraft. Budskapet om Guds enhet hotade deras avgudadyrkande ekonomi (pilgrimer spenderade frikostigt när de besökte Ka'bahs 360 avgudar), deras sociala hierarki (islam förklarade alla människor lika inför Gud) och deras fäderneärvda traditioner. De kunde inte angripa Muhammad ﷺ direkt så länge Abu Talibs beskydd stod kvar, så de riktade in sig på de mest utsatta troende.

Bilal ibn Rabah, en abessinsk slav, släpades genom Makkahs brännande gator med en tung sten på bröstet av sin ägare Umayyah ibn Khalaf, som krävde att han skulle avsäga sig islam. Bilals enda svar, upprepat genom spruckna läppar, var: "Ahad, Ahad" (En, En) — ett bekräftande av Allahs enhet. Abu Bakr köpte till slut honom och frigav honom. Yasirs familj — Yasir, hans hustru Sumayyah och deras son Ammar — torterades under öppen sol. Sumayyah bint Khayyat blev den första martyren i islam när Abu Jahl dödade henne med ett spjut för att hon vägrade avsäga sig sin tro.

Den första migrationen till Abessinien

Allteftersom förföljelsen tilltog uppmanade profeten ﷺ en grupp muslimer att söka skydd hos den rättvise kristne kungen i Abessinien (al-Habasha), Negus (Najashi). När Quraysh sände sändebud för att kräva att de återlämnades, reciterade Ja'far ibn Abi Talib verser ur Surah Maryam (kapitel 19) om Jungfru Maria och profeten Isa (Jesus). Negus grät, drog ett streck i sanden och förklarade att skillnaden mellan islam och kristendomen inte var tjockare än det strecket. Han beviljade muslimerna sitt fulla beskydd.

Boykotten av Banu Hashim

Quraysh införde en omfattande social och ekonomisk bojkott mot hela klanen Banu Hashim — muslimer som icke-muslimer — och skrev ett fördrag som förbjöd allt giftermål, all handel och all social samvaro med dem. I tre år (omkring 616–619 e.Kr.) hölls klanen instängd i Abu Talibs dal (Shi'b Abi Talib) och utstod en så svår hunger att de till slut åt löv och läder. Bojkotten hävdes först när flera förnäma qurayshiter, drivna av sitt samvete, utmanade fördraget och fann att termiter hade ätit upp dokumentet, så att bara Allahs namn återstod.

Sorgens år — Aam al-Huzn (619 e.Kr.)

Kort efter att bojkotten hade upphört drabbades profeten ﷺ av två förkrossande förluster i snabb följd. Först avled hans älskade hustru Khadijah — kvinnan som hade varit hans första troende, hans förtrogna, hans tröst och hans stöd i 25 år. Bara några veckor senare avled hans farbror Abu Talib — mannen som hade fostrat honom från barnsben och skyddat honom mot qurayshiternas värsta våld, trots att han aldrig formellt omfamnade islam. Med både hans personliga förankring och hans politiska beskyddare borta gick profeten ﷺ in i den mest utsatta och känslomässigt smärtsamma perioden av sitt liv.

Det var under denna tid som han reste till staden Ta'if i hopp om att dess invånare skulle ta emot hans budskap. I stället hånade ledarna honom och skickade sina barn och tjänare att jaga ut honom ur staden och kasta sten på honom tills hans sandaler fylldes med blod. I ett ögonblick av fullständig övergivenhet visade sig ängeln Jibreel tillsammans med Bergens ängel, som erbjöd sig att krossa invånarna i Ta'if mellan de två berg som omger deras stad. Profeten ﷺ vägrade och sade: "Nej, jag hoppas att Allah ska låta människor komma från deras ättlingar som tillber Allah allena." (Sahih al-Bukhari)

Nattresan och himmelsfärden — Al-Isra' wal-Mi'raj

Vid denna lägsta punkt i Profetens jordiska liv hedrade Allah honom med den mest enastående andliga händelsen i mänsklighetens historia. Under en enda natt fördes Profeten ﷺ från den heliga moskén i Makkah (Al-Masjid al-Haram) till den fjärran moskén i Jerusalem (Al-Masjid al-Aqsa), där han ledde alla tidigare profeter i bön. Därefter fördes han upp genom de sju himlarna och mötte profeterna i varje himmel — Adam i den första, Isa (Jesus) och Yahya (Johannes) i den andra, Yusuf (Josef) i den tredje, Idris i den fjärde, Harun (Aron) i den femte, Musa (Mose) i den sjätte och Ibrahim (Abraham) i den sjunde, vid Bayt al-Ma'mur, den himmelska Ka'bah.

Han upphöjdes därefter ännu högre, till Sidrat al-Muntaha (lotusträdet vid den yttersta gränsen) och in i den gudomliga närvaron, där Allah föreskrev de fem dagliga bönerna som en obligatorisk gåva till den muslimska umman.

سُبْحَانَ الَّذِي أَسْرَىٰ بِعَبْدِهِ لَيْلًا مِّنَ الْمَسْجِدِ الْحَرَامِ إِلَى الْمَسْجِدِ الْأَقْصَى الَّذِي بَارَكْنَا حَوْلَهُ لِنُرِيَهُ مِنْ آيَاتِنَا

STOR är [Gud] i Sin härlighet, Han som under natten förde Sin tjänare från den heliga Moskén till den fjärran böneplatsen, vars omgivningar Vi har välsignat, för att visa honom några av Våra tecken; Han är Den som hör allt, ser allt.

Sura Al-Israa (17:1)

När Profeten ﷺ beskrev denna resa för Quraysh, hånade många honom. Men Abu Bakr sade, när han hörde nyheten, utan att tveka: "Om han har sagt det, så är det sant." Det var för detta svar som han fick titeln As-Siddiq (Sanningens bekräftare).

Hijrah till Madinah (622 e.Kr.)

Under de två åren före utvandringen mötte grupper av pilgrimer från staden Yathrib (senare omdöpt till Madinah — "Profetens stad") Muhammad ﷺ under hajj-säsongen och antog islam. I de berömda löftena vid Aqabah svor de trohet till Profeten ﷺ och bjöd honom att bosätta sig bland dem, med löfte att skydda honom som de skulle skydda sina egna familjer.

Profeten ﷺ befallde därefter muslimerna att utvandra i små grupper till Madinah. Till slut, när nästan alla troende hade gett sig av och Quraysh hade smidit en plan för att mörda honom — genom att välja ut en ung man från varje klan så att skulden skulle delas — gav Allah honom tillåtelse att lämna.

Resan

Natten till mordförsöket instruerade Profeten ﷺ 'Ali att sova i hans säng och lämnade sitt hus medan lönnmördarna samlades vid hans dörr. Allah lät sömn falla över dem, och Profeten ﷺ gick ut osedd och reciterade:

وَجَعَلْنَا مِن بَيْنِ أَيْدِيهِمْ سَدًّا وَمِنْ خَلْفِهِمْ سَدًّا فَأَغْشَيْنَاهُمْ فَهُمْ لَا يُبْصِرُونَ

och Vi har satt ett hinder framför dem och ett hinder bakom dem, och Vi har täckt över deras [ansikten] så att de inte kan se.

Sura Yaseen (36:9)

Han och Abu Bakr reste söderut till Thawr-grottan, där de gömde sig i tre dagar medan Quraysh sökte efter dem. När spårare nådde grottans mynning viskade Abu Bakr i rädsla: "Om någon av dem ser ner på sina fötter, kommer han att se oss." Profeten ﷺ svarade lugnt: "Vad tror du om två, där den tredje är Allah?" (Sahih al-Bukhari). En spindel hade spunnit sitt nät över ingången, och en duva hade byggt bo där — tecken på att ingen nyligen hade gått in. Spårarna gick vidare.

Efter tre dagar tog de en längre väg norrut längs kusten och anlände säkert till Quba, i utkanten av Madinah, där profeten ﷺ byggde den första moskén i islam. Denna migration — Hijrah — markerar början på den islamiska kalendern och den muslimska gemenskapens födelse som en politisk enhet.

Välkommen till Madinah

Muslimerna i Madinah, kända som Ansar (Hjälparna), tog emot emigranterna (Muhajirun) med enastående generositet och delade med sig av sina hem, sin mark och sin rikedom. Profeten ﷺ formaliserade detta genom att upprätta ett broderskapssystem (mu'akhah) mellan varje muhajir och en ansari, och skapade band som i vissa fall till en början betraktades som likvärdiga med blodsband.

Upprättandet av den islamiska staten

Madinahkonstitutionen — Sahifat al-Madinah

En av profetens ﷺ första handlingar var att utforma ett konstitutionellt dokument — som historiker anser vara en av de tidigaste skrivna konstitutionerna i mänsklighetens historia. Det etablerade Madinah som en enad politisk enhet, definierade alla medborgares rättigheter och skyldigheter, däribland muslimer, judar och hedniska araber, garanterade religionsfrihet, föreskrev ömsesidigt försvar mot yttre hot och fastställde profeten ﷺ som den yttersta skiljedomaren i tvister. Det var ett revolutionerande dokument som gick bortom stammars och religions gränser.

Profetens moské — Al-Masjid an-Nabawi

Profeten ﷺ köpte en tomt där hans kamel knäböjde när han kom in i Madinah och byggde sin moské — en enkel byggnad av palmstammar och lertegel, med tak av palmblad. Den fungerade som långt mycket mer än en plats för bön: den var regeringens säte, en skola, en fristad för hemlösa (Ahl as-Suffah, bänkens folk, var fattiga migranter som bodde i moskén), ett sjukhus för de sårade och hela gemenskapens sociala hjärta.

Adhan — böneutropet

Böneutropet infördes efter att följeslagaren Abdullah ibn Zayd hade sett det i en sann dröm, vilket bekräftades av Umar ibn al-Khattab, som hade sett samma syn. Profeten ﷺ såg detta som gudomlig ingivelse och utsåg Bilal ibn Rabah — samme man som hade torterats för sin tro i Makkah — till islams första muezzin (böneutropare). Hans kraftfulla röst som ljöd över Madinah var ett levande vittnesbörd om islams budskap om jämlikhet och befrielse.

Stora slag

Slaget vid Badr — 17:e Ramadan, 2 AH (624 CE)

Den första stora militära konfrontationen mellan muslimerna och Quraysh. Den muslimska styrkan på 313 man — dåligt utrustad, med bara två hästar och sjuttio kameler — stod mot en qurayshisk armé på omkring 1,000 välbeväpnade soldater. Profeten ﷺ tillbringade natten före slaget i bön och bad med sådan intensitet att hans mantel föll från hans axlar, och Abu Bakr sade: "O Allahs sändebud, din bön till din Herre är tillräcklig."

Allah svarade genom att sända änglar som stred vid de troendes sida:

إِذْ تَسْتَغِيثُونَ رَبَّكُمْ فَاسْتَجَابَ لَكُمْ أَنِّي مُمِدُّكُم بِأَلْفٍ مِّنَ الْمَلَائِكَةِ مُرْدِفِينَ

Ni bad er Herre om hjälp och Han bönhörde er: "Jag skall sända tusen änglar till er i led efter led som förstärkning."

Sura Al-Anfaal (8:9)

Muslimerna vann en avgörande seger. Badr var en vändpunkt — det etablerade muslimerna som en legitim styrka, krossade myten om Qurayshs oövervinnlighet och bekräftade det gudomliga stödet för de troende.

Slaget vid Uhud — 3 AH (625 CE)

För att hämnas Badr marscherade Quraysh mot Madinah med 3,000 soldater. Profeten ﷺ placerade femtio bågskyttar på en strategisk kulle med strikta order att inte överge sina poster under några omständigheter. Muslimerna fick till en början övertaget, men när bågskyttarna såg fienden dra sig tillbaka och lämnade sina positioner för att samla krigsbyte, utnyttjade den qurayshiska kavallerichefen Khalid ibn al-Walid luckan och anföll bakifrån.

Slaget urartade i kaos. Profeten ﷺ själv träffades i ansiktet, hans hjälmringar genomborrade hans kind och hans tand bröts. Hans farbror Hamzah ibn Abdul-Muttalib — "Allahs lejon" — led martyrdöden och hans kropp skändades. Ett falskt rykte spreds om att Profeten ﷺ hade dödats, vilket fick somliga att fly. Men en kärngrupp av följeslagare bildade en mänsklig sköld runt honom, och slaget slutade till sist oavgjort.

Uhud rymde djupa lärdomar om lydnad mot Profeten ﷺ, om farorna med världsliga frestelser och om insikten att motgångar tjänar som prövningar av tron:

وَلَا تَهِنُوا وَلَا تَحْزَنُوا وَأَنتُمُ الْأَعْلَوْنَ إِن كُنتُم مُّؤْمِنِينَ

Tappa inte modet och glöm er sorg! Står ni fasta i tron kommer ni att vinna överhanden.

Sura Aal-i-Imraan (3:139)

Slaget vid diket (Ghazwat al-Khandaq) — 5 AH (627 CE)

En stor koalition av Quraysh, Ghatafan-stammarna och andra grupper samlade en armé på omkring 10 000 soldater och marscherade mot Madinah i avsikt att utplåna det muslimska samfundet en gång för alla. När Profeten ﷺ rådgjorde med sina följeslagare föreslog Salman al-Farsi, en persisk konvertit, att man skulle gräva en vallgrav tvärs över Madinahs norra infarter – en försvarstaktik som var okänd för araberna men vanlig i persisk krigföring.

Profeten ﷺ grävde själv sida vid sida med sina följeslagare i den isande kylan och band stenar mot magen för att dämpa hungern. Belägringen varade i nästan en månad. Till slut sände Allah en våldsam vind och osynliga krafter som skingrade koalitionens läger, släckte deras eldar och välte deras tält. De drog sig tillbaka i oordning.

يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا اذْكُرُوا نِعْمَةَ اللَّهِ عَلَيْكُمْ إِذْ جَاءَتْكُمْ جُنُودٌ فَأَرْسَلْنَا عَلَيْهِمْ رِيحًا وَجُنُودًا لَّمْ تَرَوْهَا

TROENDE! Minns att Gud visade er Sin nåd när [fiendens] styrkor ryckte fram mot er och Vi sände en [isande] vind mot dem och [himmelska] härskaror som ni inte kunde se. Men Gud såg vad ni gjorde.

Sura Al-Ahzaab (33:9)

Fördraget i Hudaybiyyah – 6 AH (628 e.Kr.)

Under det sjätte året efter hijran begav sig Profeten ﷺ och omkring 1 400 följeslagare ut i ihram för att utföra umrah (den mindre pilgrimsfärden). De bar inga krigsvapen, bara de rituella knivar som hörde till offerdjuren. Ändå sände Quraysh, som inte kunde tåla den symboliska kraften i ett fredligt muslimskt intåg i Makkah, Khalid ibn al-Walid med en kavalleristyrka för att spärra vägen för dem.

Efter förhandlingar på slätten vid Hudaybiyyah slöts ett fördrag med villkor som verkade djupt ofördelaktiga för muslimerna: de skulle återvända till Madinah utan att utföra umrah det året, varje person från Quraysh som flydde till Madinah skulle återlämnas, men ingen muslim som flydde till Makkah skulle återlämnas, och en tioårig vapenvila skulle iakttas. Många följeslagare var bedrövade, men Profeten ﷺ accepterade villkoren.

Visheten blev tydlig nästan omedelbart. Vapenvilan undanröjde det ständiga hotet om krig och öppnade dörren för fredlig samvaro och da'wah (inbjudan till islam). Under de två år som följde på fördraget antog fler människor islam än under alla de föregående arton åren tillsammans. Koranen förklarade det som en klar seger:

إِنَّا فَتَحْنَا لَكَ فَتْحًا مُّبِينًا

VI HAR öppnat vägen för dig [Muhammad] till en klar seger.

Sura Al-Fath (48:1)

Erövringen av Makkah – Fath Makkah, 8 AH (630 e.Kr.)

När Quraysh bröt fördraget i Hudaybiyyah genom att stödja en allierad stams angrepp på en stam som var allierad med muslimerna, samlade Profeten ﷺ en armé på 10 000 man och marscherade mot Makkah. Han vidtog extraordinära försiktighetsåtgärder för att bevara hemligheten, i hopp om att kunna ta staden utan blodsutgjutelse.

Makkah gav upp i praktiken utan strid. Profeten ﷺ red in i staden i ödmjukhet, med huvudet böjt så djupt mot sitt riddjur att det nästan rörde vid sadeln, och reciterade Surah al-Fath (Kapitlet om segern). Det var den yttersta triumfens ögonblick – staden som hade fördrivit honom, torterat hans följeslagare, fört krig mot honom och bojkottat hans familj låg nu öppen framför honom.

Och i detta ögonblick av absolut makt valde han barmhärtighet. När han stod vid Ka'bah vände han sig till de församlade Quraysh — samma folk som hade förföljt honom i tretton år — och frågade: "Ni Quraysh, vad tror ni att jag ska göra med er?" De svarade: "Du är en ädel broder, son till en ädel broder." Han förklarade:

"Gå, ni är fria." (Idh'habu fa antum at-tulaqa')

De 360 avgudabilderna runt Ka'bah störtades, och för varje bild som föll reciterade profeten ﷺ: "Sanningen har kommit, och lögnen har försvunnit. Sannerligen, lögnen är förutbestämd att försvinna." (Surah Al-Isra' 17:81). Bilal, den frigivne abessinske slaven som hade torterats på just dessa gator, klättrade upp på Ka'bahs tak och kallade till adhan — böneutropet — som ljöd ut över en stad som nu renats från avgudadyrkan.

Avskedspilgrimen — Hajjat al-Wada', 10 AH (632 e.Kr.)

Under det tionde året efter hijran utförde profeten ﷺ sin första och enda hajj, med över 100 000 muslimer i sitt följe. Han anade att detta skulle bli hans sista och höll sin berömda avskedspredikan (Khutbat al-Wada') på Arafatslätten den 9 dhul-hijjah — ett tal som står som en av historiens mest djupgående förklaringar av de mänskliga rättigheterna:

"Å ni människor, er Herre är en, och er fader är en. En arab har ingen företrädesrätt framför en icke-arab, och ingen icke-arab framför en arab; en vit har ingen företrädesrätt framför en svart, och ingen svart framför en vit — utom genom fromhet och goda gärningar."

Han påminde dem om livets, egendomens och hederns okränkbarhet; befallde dem att behandla kvinnor med vänlighet; avskaffade den räntebaserade ekonomiska praxis som fanns före islam; varnade för att avvika från vägen efter hans bortgång; och uppmanade dem att hålla fast vid Quranen och hans sunna.

Han frågade då den väldiga församlingen: "Har jag framfört budskapet?" De dundrade: "Ja!" Han lyfte sitt finger mot himlen och sade: "O Allah, vittna."

Det var under denna pilgrimsfärd som den sista versen i Quranens lagstiftning uppenbarades:

الْيَوْمَ أَكْمَلْتُ لَكُمْ دِينَكُمْ وَأَتْمَمْتُ عَلَيْكُمْ نِعْمَتِي وَرَضِيتُ لَكُمُ الْإِسْلَامَ دِينًا

FÖRBJUDET för er är kött av självdöda djur och blod och svinkött och sådant [kött] som har slaktats i ett annat namn än Guds; [vidare kött av] djur som strypts eller kvävts eller dödats genom ett hårt slag eller [som] fallit utför ett stup eller stångats ihjäl eller rivits av ett rovdjur - om ni inte har slaktat djuret på föreskrivet sätt [medan det var vid liv] - och djur som slaktats på hedniska offeraltare.

Sura Al-Maaida (5:3)

När Umar ibn al-Khattab hörde denna vers grät han, i insikten att en fullkomnad religion innebar att profetens uppdrag — och hans tid på jorden — gick mot sitt slut.

Profetens ﷺ bortgång — 12 rabi al-awwal år 11 e.H. (632 e.Kr.)

Kort efter återkomsten från avskedspilgrimen insjuknade Profeten ﷺ i en svår feber. Under sina sista dagar fortsatte han att betona bönen, de svagas och de förslavades rättigheter och den muslimska gemenskapens enhet. Han tillbringade sina sista stunder i sin hustru A'ishas rum, med huvudet vilande i hennes knä.

I sina sista andetag doppade han handen i vatten, strök den över ansiktet och sade: "O Allah, med de högsta följeslagarna" (Allahumma ar-Rafiq al-A'la) — han valde Allahs och profeternas sällskap i det kommande livet framför att stanna kvar i denna värld. Han avled vid sextiotre års ålder.

När Umar, överväldigad av sorg, stod i moskén och förklarade att den som sade att Profeten ﷺ hade dött skulle straffas, kom Abu Bakr in, kysste Profetens panna och talade till folket med orden:

"Den som har tillbett Muhammad ska veta att Muhammad har dött. Och den som har tillbett Allah ska veta att Allah lever och aldrig dör."

Han reciterade sedan versen:

وَمَا مُحَمَّدٌ إِلَّا رَسُولٌ قَدْ خَلَتْ مِن قَبْلِهِ الرُّسُلُ ۚ أَفَإِن مَّاتَ أَوْ قُتِلَ انقَلَبْتُمْ عَلَىٰ أَعْقَابِكُمْ

MUHAMMAD är ingenting mer än ett sändebud och [andra] sändebud har kommit och gått före honom. Om han dör eller stupar i strid, kommer ni då att göra en helomvändning? Den som vänder helt om vållar inte Gud någon skada. Men Gud skall belöna dem som visar tacksamhet.

Sura Aal-i-Imraan (3:144)

Hans yttre beskrivning och karaktär

Utseende

Följeslagarna beskrev Profeten ﷺ med omsorg och kärlek i detalj. Han var av medellängd, varken lång eller kort, med brett bröst och breda axlar. Hans hy var lysande — den beskrevs som varken blekvit eller mörk, utan en strålande ljusbrun. Hans hår var tjockt och vågigt och nådde mellan örsnibbarna och axlarna. Hans ögon var stora och mörka med långa ögonfransar, och ögonvitorna hade en svag rödaktig ton. Hans ansikte beskrevs som fullmånen i dess glans. Han hade ett fylligt, tätt skägg, en bred panna och en behaglig lucka mellan framtänderna. Hans händer var breda och mjuka, och mellan skulderbladen fanns profetians sigill — ett upphöjt märke av en duväggs storlek.

Följeslagarna beskrev ofta hans närvaro som omedelbart fängslande: "Den som oväntat fick se honom fylldes av vördnad, och den som lärde känna honom älskade honom." (Sunan at-Tirmidhi)

Hans karaktär

När Aisha ombads beskriva Profetens karaktär gav hon den mest vältaliga och heltäckande sammanfattning som möjligt:

"Hans karaktär var Koranen."

Sahih Muslim

Detta innebar att varje dygd som Koranen befaller förkroppsligades i hans dagliga uppförande:

  • Ärlighet och integritet — Känd som Al-Amin (den pålitlige) till och med av sina fiender. Även efter att han hade förkunnat sitt profetskap fortsatte Quraysh att lämna sina värdesaker hos honom för förvaring
  • Djup ödmjukhet — Han satt med de fattiga, lagade sina egna sandaler, mjölkade sina egna getter och tjänade sin egen familj. En främling som kom in i moskén kunde inte skilja honom från hans följeslagare
  • Överflödande barmhärtighet — Vänlig mot barn (han förlängde sajdah när hans sonson klättrade upp på hans rygg under bönen), mild mot djur (han förbjöd att brännmärka deras ansikten och att överlasta dragdjur), och medkännande till och med mot fiender
  • Radikal förlåtelse — Efter erövringen av Makkah förlät han Hind bint Utbah (som hade beställt stympningen av Hamzahs kropp), Wahshi (som dödade Hamzah) och Ikrimah ibn Abu Jahl (son till islams häftigaste motståndare)
  • Enastående generositet — Han sade aldrig "nej" till någon som bad honom. När han fick en dal full av får gav han bort dem alla. Han kunde gå dagar utan att tända eld för matlagning i sitt hem och överlevde på dadlar och vatten
  • Orubbligt tålamod — Han uthärdade att sex av hans sju barn dog, år av förföljelse, fysiska attacker, svek och smärtan av att se sina följeslagare lida — allt utan klagan eller bitterhet
  • Rättvisa — Han upprätthöll lagen lika för alla. När en kvinna från en förnäm familj ertappades med stöld och folk sökte hans förbön, förklarade han: "Vid Allah, om Fatimah, Muhammeds dotter, stal, skulle jag hugga av hennes hand." (Sahih al-Bukhari)

Hans arv

Under loppet av tjugotre år förvandlade profeten Muhammed ﷺ den arabiska halvön från ett land präglat av stamkrig, avgudadyrkan, barnamord på flickor och social orättvisa till en civilisation grundad på monoteism, kunskap, rättvisa och moraliskt medvetande. Det samhälle han byggde kom att lägga grunden till en av mänsklighetens mest inflytelserika civilisationer — den bevarade och förde vidare grekisk filosofi, banade väg för algebra och optik, byggde universitet århundraden före Europa och bar Islams budskap till varje befolkad kontinent.

Hans bestående arv omfattar:

  • Etablerandet av en ren monoteism i ett samhälle djupt präglat av polyteism och vidskepelse
  • Enandet av stridande stammar till en enda nation sammanbunden av tro snarare än av blod
  • Höjandet av kvinnors rättigheter — de gavs rätt att äga egendom, ärva, samtycka till äktenskap, söka skilsmässa och utbilda sig, vid en tid då andra civilisationer tvistade om huruvida kvinnor hade en själ
  • Befriandet och upphöjandet av slavar — att frige slavar gjordes till en av de mest förtjänstfulla handlingarna i islam, och rasiell jämlikhet förklarades fjorton århundraden före den moderna medborgarrättsrörelsen
  • Främjandet av utbildning — kunskapssökandet gjordes till en religiös skyldighet för varje muslim, man som kvinna
  • Bevarandet av Koranen och Sunnah — han lämnade efter sig två vägledningskällor som fortfarande formar livet för nära två miljarder människor i dag

وَمَا أَرْسَلْنَاكَ إِلَّا رَحْمَةً لِّلْعَالَمِينَ

Vi har sänt dig [Muhammad] enbart av nåd till alla folk.

Sura Al-Anbiyaa (21:107)

Fortsätt läsa